Att gå ner i vikt har generellt ansetts vara något man själv bara måste ta tag i. Gör man inte det får man skylla sig själv om man väger för mycket. Men nu har folk börjat fuska? Ta en medicin och gå ner i vikt! Det skriks på sociala medier. Folk tar genvägar! Fuskar! Tar inte ansvar för att de äter för mycket! De stjäl diabetikernas mediciner! Slutar man ta medicinen går man ju upp i vikt igen!
Eller hur var det nu?
Följer man med lite i nutritionsvärlden har man inte missat de nya viktminskningsläkemedel som finns, Anti-Obesity Medication, förkortat AOMs. Det skrivs en hel del åsikter om dessa läkemedel, både av de som är för och de som är emot. Åsikterna går brett isär och tonläget är stundtals högt. Jag tror att det har att göra med hur vi ser på kroppsvikt och reglering av denna. Ser vi övervikt som individens eget fel blir ju lösningen också på individens ansvar. Är övervikten inte heller en sjukdom eller en åkomma som beror på något annat än att man äter för mycket, så är ju den enda lösningen att ta sig i kragen och äta mindre. Men sanningen är att övervikt är komplext. Ordet övervikt är också ganska oexakt, vi slänger oss med det ordet gällande all vikt som är över “normalvikt”, men definitionen av övervikt är egentligen BMI 25-29,9. Övervikt ses inte som en sjukdom och det ger inte ökad risk att få andra sjukdomar. När BMI hamnar över 30 pratar man om fetma, eller obesitas. Diagnosen sätts oftast enbart baserat på BMI. Idag används termen obesitas, då ordet fetma i sig har en negativ och nedsättande innebörd.
Obesitas klassas av WHO som en kronisk komplex sjukdom. Det innebär att vi helt plötsligt lyfter skulden från individen. Det är inte bara ens egna fel, det är en sjukdomsprocess. Och sjukdomar kan man behandla med läkemedel. Men vad är sjukdomsprocessen då?, kanske någon frågar sig. Systemet som felar är aptitregleringen. Det är ett delikat system som styrs av flera olika faktorer och signalämnen. Visst kan vi påverka vår mättnad till viss del genom att äta mestadels mättande mat och mat med lågt energiinnehåll. Men aptitregleringen är också starkt genetisk och våra gener kan vi inte påverka. Sedan händer saker utanför kroppen också. Vilken miljö vi befinner oss i, hur vi mår, hur vårt umgänge ser ut, hur vår dygnsrytm ser ut, vad som finns i närmiljön osv. Allt detta kommer påverka våra möjligheter till matval och vad vi i slutändan väljer. Vi kan jämföra med en annan kronisk sjukdom, t.ex diabetes typ 2. Vid diabetes är det blodsockerregleringen som felar. Man får då högt blodsocker, vilket ökar risken för andra sjukdomar. Så hur behandlar sjukvården personer med diabetes typ 2? Man får livsstilsråd, absolut. Kost och motion har betydelse. Men man ger läkemedel samtidigt! Jag tror inte att särskilt många höjer på ögonbrynet åt att människor med diabetes typ 2 får läkemedel. Det är ju självklart! Sen är det ju bra med livsstilsförändringar samtidigt, men utan läkemedel är det väldigt svårt att komma tillrätta med sitt blodsocker. Sen justeras läkemedelsbehandlingen allteftersom. Man kanske kan backa på medicineringen. Vissa behöver höja dosen läkemedel eller byta sort. Och på samma sätt är det med obesitas.
Här vill jag också påtala något viktigt. Diagnosen obesitas ska INTE sättas enbart baserat på BMI. Många andra faktorer ska också vägas in, nämligen hur överskottsvikten påverkar individen i fråga, både på insidan och på utsidan. Framförallt är detta viktigt om en behandling för vikten ska påbörjas. Genom att bara väga någon (eller bara titta på någon, som jag vet ibland sker) kan man helt enkelt inte säga att den personen ska ha en viss behandling. För då har vi inte vägt in något annat i personens liv, och hur personen kommer att reagera på behandlingen. Visst, personen kanske går ner i vikt, men andra faktorer kanske istället påverkas till det sämre. Psykisk hälsa, förhållande till mat, ork i vardagen, ev andra sjukdomar osv. Detta behöver man väga in i bilden när man funderar på om behandling för obesitas är rimligt.
Vi har länge tjatat på om samma sak när det kommer till viktnedgång. “Bara ät mindre och träna mer så löser det sig!” Men funkar det? Går folk ner i vikt för att man ger det fantastiska rådet? Nej. Skulle inte tro det va. Det är ett totalt värdelöst råd. Ungefär som att titta på ett 100-meterlopp och sedan gå fram till den som kom sist med rådet “det är bara att springa fortare så vinner du!” Det är ungefär lika hjälpsamt. Men för någon som är smal oavsett vad man äter eller hur mycket man tränar är det ju lätt att säga så. “Titta på mig, jag är smal. Då borde alla andra kunna vara det också. Alla andra är bara lata”. Men även om alla åt exakt samma sak skulle människor väga olika mycket. Den smala personen som kan äta vad som helst är kanske den som behöver kämpa minst. Så stark är genetiken. För det är jättesvårt att gå ner i vikt och sedan hålla den nya vikten. Kroppen har mängder med smarta lösningar för att hålla en kvar på utgångsvikten. Går man ner i vikt tror kroppen att man håller på att svälta ihjäl. Så kroppen svarar med att öka hungern. Minska mättnaden. Göra så att vi blir lite mer resurseffektiva med vår energi och därmed gör av med mindre. Vi rör oss spontant mindre också. Och så har man ju sitt utgångsläge med de där generna.
Så det fantastiska med läkemedel är att nu har människor en chans! Vissa som startar med läkemedel uttrycker att “är det så här det känns att inte vara hungrig hela tiden? Är det så här alla smala känner?”. De får en chans att faktiskt på ett hälsosamt sätt kunna gå ner i vikt och sedan hålla den nya vikten. Vilket ger positiv påverkan på hälsan! Redan vid 10% viktnedgång ses flertalet förbättrade hälsovärden. Så man behöver inte rasa i vikt för att få resultat heller. Man behöver inte gå ner till BMI 25 för att må bättre. Det kan räcka med 10-15 kg för att få bättre hälsa. Och medicinerna hjälper människor att nå detta. Människor som ofta kämpat och kämpat i hela sina liv. Som känner sig misslyckade för att de inte “klarar av att gå ner i vikt”. Som fått höra att de saknar karaktär. Som blivit dåligt bemötta på grund av sin vikt. Nu finns det ett hjälpmedel! Men märk väl att medicinerna är ett hjälpmedel, inte en lösning. Man måste fortfarande ändra på sina vanor för att gå ner i vikt. Men det är lättare att nå sitt mål med medicinen som hjälp.
Så nej, jag tycker inte att det är fusk med läkemedel. Jag tycker det är en jättechans!