Mina tankar kring motiverande samtal (MI)

Det finns en samtalsmetodik som kallas Motiverande samtal, eller motivational interview, som vi dietister (med flera) brukar använda oss utav. Jag är ett stort fan av tekniken, då den går ut på att plocka fram patientens egna målsättningar och tydliggöra för denne varför den vill göra en förändring.

Jag brukar ofta utgå från den tekniken när jag har mina samtal. Ibland blir det klockrent och ibland mindre bra… Ett problem kan vara att många patienter tänker att de ska komma till dietisten och få en färdig lösning – ”Vadå vad jag vill? Du ska ju säga åt mig hur jag ska äta och göra nu!” kan det låta. Vi vet dock att följsamheten till en kostbehandling är så mycket större när patienten är delaktig i planeringen av denna, än när den får ett färdigt koncept i handen. Även när jag förklarar ingående varför en kostbehandling är bra för en person, så är det inte säkert känslan av sammanhang (KASAM) blir så pass stark att poletten trillar hela vägen ned.

En annan patient som är svår att använda MI på är den som är väldigt tyst. När jag får dra alla små ord ur den och jag ändå inte känner att vi riktigt kommer någonvart. Men här kommer min egen agenda och personlighet fram – Jag som behandlare vill att det ska hända nånting! Men det kanske inte patienten vill? Vad ger det då att jag kör på och pushar?

Det är otroligt svårt att hålla ett helt samtal i MI-andan, för det är så lätt att ställa för många ”stängda frågor” om kost, det är också för lätt att ge råd. Det är en utmaning att fortsätta utvecklas som behandlare och MI tror jag är något man aldrig blir fullärd inom. Spännande, eller hur?! 🙂